Älskade, älskade ungar!
Inte på att få en hyllning på nätet från Supermama, min dotter Becka, på The Critics i alla fall!
Hon skriver lite om hur hon upplevde sin uppväxt och sin tonårstid.
Hur små saker jag gjorde hade gjort intryck på henne, som frukosthe och smörgåsar på sängen.
Nu när jag sitter här, rörd och berörd, med svullna, nygråtna ögon och
gammel mascarakladd nerför kindena - kommer jag ihåg gångerna det brast.
När vi skrek åt varandra.
När jag lockade och hotade.
När jag förbjöd och skällde.
När det inte fanns kraft att städa, vika kläder eller göra "riktig" mat.
När jag kände att jag inte var så bra mamma som jag längtade att vara.
När det ända som drev mig framåt var min förbannade envishet.
(Som jag nu ser är en välsignelse.)
Och jag ser nu att det inte är alla gånger man faller som räknas.
Det är att man reser på sig och fortsätter gå.
Att man envist biter sig fast i livet och fäster blicken en bit längre fram.
Hela tiden. Så länge det krävs.
Och när jag med stolthet ser dig, hur du har växt, mognat och åstakommit så här långt,
så måste jag ha gjort något rätt i alla fall.
Ni är så underbara, du och dina fina syskon!
Unika, med starka personligheter och egenskaper.
Och jag är tacksam att jag blev utvald att få vara eran mamma!
Beckas krönika var väldigt fin. Jag blev också rörd, både som mamma, men också för att jag varit en dotter så som Becka beskriver sig själv. Att man tog sin mamma litet för givet.
En fortsatt god Morsdag till er alla.
/Nike
Ja Beckas hyllning till dig var verkligen fin :)
Om du vill kan du maila över ett kort på dig till mig så ska jag se om jag kan fixa rätt storlek och så och försöka hjälpa dig imorgon. Bara hojta :) Jag har skrivit mailadressen så du ser den i kommentarer
Nu fick du mig att gråta i stället! Älskar dig så mycket! Du är värd varenda gnutta av beundran för allt slit du har tagit dig igenom för och med oss! Du är stark, mamma! Älskar dig SUPERmycket!!
/Din dotter!!!!!!!!!!!!!!!
Japp vi får väl se ;) vi ska träffas igen så får vi se efter det.
