fragment ur min världsbild

Mamma gick bort i lördags.
Hennes lever var alldeles trasig,
njurar och lungor orkade inte jobba
- alla slangar och apparater till trots.

Två dagar
fick vi tillsammans.
Två dagar
då jag pendlat mellan hopp och förtvivlan.
Två dagar
från ljusglimtar till dödsskuggans dal.

Det har varit en lång resa.
Inte bara en resa till Norge - utan en resa genom mitt liv
en resa inom mig själv.

Jag har så många lösa trådar som ska letas fram.
Band som ska knytas och brytas.
Tankar som måste tänkas klart.
Tankar som måste släppas.
Sår som måste läkas.
Det gör så obeskriveligt ont...

Mamma...min mamma..
Det var så mycket vi aldrig hann med.
Samtal som aldrig kom till.
Gärningar som förblev ogjorda.
Det är borta nu.

Och jag klarade inte att lämna dig
på sjukhuset
- fast du hade gått vidare.
Ord jag aldrig hann säga dig
viskade jag ändå vid din säng när du hade lämnat.
Mycket för min egen skull,
men jag hoppas att orden nådde din värld ändå...

Men jag är tacksam
att jag ändå var där - att jag hann fram.
att vi fick stunder tillsammans.
Att jag fick hålla om, krama din hand
när du gick vidare till ett bättre ställe.

Du fanns där när jag började livet
Jag fanns där när du lämnade.
Cirkeln är sluten.

Jag älskar dig mamma!

Allvarligt sjuk.
Hon ligger för tillfället inlagd på sjukhus i Norge med en kollapsad lever.
Njurarna fungerar heller inte så bra.
Är medvetslös stora delar av tiden....

Jag känner mig så liten.
Makteslös och rädd.

....kolla noga i kylskåpet!!
- fick jag order om när jag kom hem från jobbet.

Min 14 åriga son verkar ha tröttnat på mitt tjat att det går åt
kopiösa mängder med mjölk när vi har O'boy hemma.
Det finns aldrig någon skvätt kvar till mitt kaffe.

Nu har han köpt mjölk för sin månadspeng.
Och Gudnåde den stackare som rör den!

Nu var det ju inte mjölk jag egentligen ville att han skulle dricka mindre av.
(Jag tar den biten om minskad O'boyintag en annan dag....)

Trodde inte i mina drömmar ens att mina bröst kunde bli plattare än IRL (in real life)
Men det kunde de!

Och när jag ajjade mig för att det gjorde så s**ans ont,
så tröstade bröstapparatsköterskan (eller vad nu en sån kallas...)
att efter övergångsåldern skulle hormonerna krympa alla tuttkörtlar = mindre ont
(Det var ju fint.)

Well, nu är det i alla fall bara att rulla ihop brösten och sätta tejp på.
Praktiskt.
No BH needed.

Jag bjuder inte på bild från besöket.
/omtänksam